Ja minst en gång varje dag tänker jag på er som fanns en stund i mig men som försvann igen ur mitt liv. En skulle ha varit 3 år nu och en skulle sparkat vilt i min mage nu.

Det är smärtsamt. Men jag måste tro att det finns en mening med att saker sker. När du William lämnade mig så tror jag att du gjorde det för jag inte var redo, sen kom du tillbaka i en annan skepnad.

O du andra hjärtebarn. Du fanns knappt innan du försvann. Jag vet att du kommer komma tillbaka oxå. O du kommer vara lika älskad från den stund du gör det som du var den här gången. 

Ingen borde behöva förlora ett barn. Ändå gör många det. Av olika anledningar. Om du William stannat hos mig så hade jag inte fått Adamie. O Adamie är mitt lilla vilddjur. Hon har lärt mig vad riktig kärlek är och hon är anledningen till att jag lever varje dag med en önskan om att göra bättre. Hon är min eld, mitt liv och min drivkraft! Jag ser på henne och blir stolt för hon är så fin! O jag vet att det är min förtjänst att hon är det. Därför är jag stolt över mitt moderskap. Jag har dåliga dagar när jag ifrågasätter mig själv som mamma. Men jag behöver bara titta på henne så hamnar jag rätt igen. :)

O nästa älsklingsunge som kommer till mig kommer oxå lära mig saker. O jag hoppas att jag gör det lika bra då. 

Det enda jag vill ändra är att jag delar allt då. Med en pappa. Med en livskamrat. Som kan ge mig mer tröst när jag misströstar. Som jag kan möta blicken på när vi tittat på våra barn och dela stoltheten. Som jag kan skratta med när barnen gör tokigheter. 

Men jag vet att det kommer. Tills dess. Om ni kan höra mina tankar. Så hör att jag tänker på er och älskade er från första stund!

<3