Jag försöker att inte vara för personlig med saker som alla kan läsa. Men jag har ngt i mig som jag måste få ur mig.

Jag har levt i ett förhållande där jag blev psykiskt misshandlad. Jag gjorde allt för denna personen. Städade, tvättade, fixade mat, släppte till, var alltid glad och "söt" styrde upp hans liv eftersom han behövde hjälp med saker. Fast jag gjorde allt detta så var han otrogen mot mig.

En kompis sa häromdagen till mig. Det var för att du gjorde allt detta för honom som han fortsatte. Han visste att du skulle stanna och fortsätta oavsett hur han betedde sig. Men du måste förstå att det var han som gjorde fel. En normal människa har vett att uppskatta dig och inte trycka ner dig. 

Men det svider. När jag konfronterade honom med otrohet så var det jag fick tillbaka att det var hans privatliv, att jag skulle ha tur som hittat honom för ingen annan skulle stå ut med mig. Ingen annan skulle acceptera hur jag betedde mig. Felet med mig var alltid att jag inte trodde på mig själv. (Vilket var sant) O så fort jag pratade om ngt som jag skulle vilja göra så fick jag höra att han inte trodde att jag skulle klara av det. 

O han fick mig till den spillra av människa han ville. Sakta men säkert så lyckades han. Tills jag insåg att jag inte ville att min dotter skulle hitta en man som han. O då lyckades jag ta mig ur hans grepp. Men jag är 1år efter inte ens lite hel. Jag har tagit mig ur hans grepp. Men nu är jag ist rädd för att vara den jag är. För jag vet inte om det räcker. Jag försöker tänka som min vän sa. Men blir då istället rädd för att bli en ny dörrmatta.

Vart finns den gyllene mittenvägen? Jag är en fixar typ. Det är sån jag är. Jag tycker om att vara snäll och hjälpa människor. Men jag vill inte bli trampad på. (Vem vill det?) Jo jag vet ett par men det är en helt annan historia.

Hur gör man för att komma igenom en sån här sak? När man tror att den man är inte räcker till? Hur lär man sig att det är det?

O jag säger som ngn annan som skriver blogg. Jag vill inte att folk tycker synd om mig. För det är det inte. Jag har det bra. Men vill ha råd. O jag vill att ni tänker på hur ni behandlar folk...

Jo det började så fint idag. Jag vaknade av en mardröm. Jag fick ett erkännande på otrohet och slogs... bra där.

Så packade jag ner min data och tog väskan över axeln och gick med lillfis till dagis. Då gick dataväskan sönder så jag får bära den i handen som en annan pensionär...

Kommer till skolan och får reda på att jag klarat Excel provet! Jippiefan!

Sen hjälpte mig läraren att förstå lite hur min mac skiljer sig från Pc i Excel så nu kommer jag förhoppningsvis kunna fixa det jag ligger efter med i inlämningsuppgifter.

Så gick jag till cafeterian o skulle plugga. Kanske inte det smartaste stället. Det är liksom ganska många folk där. Som inte gillar o vara tysta om man säger så... :)

Istället kom en kompis förbi så vi spela biljard. Jag fick spö. O varje gång jag skulle spela och böjde mig så var det några grabbar som kommenterade mig. På arabiska. O visst de kan ju ha pratat om ngt annat. Men ibland får man känslan av att ngn pratar om en o så var fallet nu.... Inte schysst faktiskt... Men kanske kul för dem så jag bjuder väl på det...dårå...

O nu sitter jag i bibblan för o få lite studie lugn o plugga. Då påstår datorn att jag har fel lösen till sidan som jag pluggar ifrån. Det har jag inte. Det vet jag... Såå

Jag tror att jag har stor chans att klara provet. Eftersom det verkar jämna ut sig med bra o dåligt om jag räknar rätt...Eller?

Men iaf. 3mån in i skolan har jag några o prata med i skolan. Sweet! Det är skönt för ibland känns det lite ensamt när man vandrar korridoren fram.

O om 3v drar jag till norr! Det ska bli Awesome!!! Jag längtar o nu blir det nog längst mellan gångerna. Typ7-8v. Inte ok. Men så är livet o jag antar att det blir desto bättre när man då väl ses... <3 <3 <3

Nu är det nog bäst att jag sätter mig och iaf läser igenom de papper jag fått på kursen. Så får vi se hur det går. Ni lär ju få reda på det sen.  :)

Remember: Livet är jobbigt. Det är jobbigare om du  är korkad.