Jo för nu har jag varit i farten med kameran och fotat de saker jag snackar om... här kommer bilderna:

  Har äntligen fått dit en bollfrans på lampan. O jag hade rätt, den får mig o le! :)

  Här är Wallies från Hell! De var skitpilliga o få upp! Om jag får ett kort på alla hjärtans dag ska jag sätta det i en av de ramarna... as if...

  Här är stolen jag ska fixa iordning och sälja. Tvätta tyget och måla den. Kommer bild när jag är färdig. Jag gillar den. Men jag sitter nästan aldrig i den.

     Här är mitt sovrum. Ni håller väl med om det rosa skrivbordet inte var en briljant ide? Vad tror ni om guld då? O tavlorna är mina favoriter.Fast den längst till höger bråkar alltid och hänger snett!!

Pratade med en kompis om Bob Marley igår. O när min lilla fia var nyfödd och låg nedsövd för hon inte mådde bra, då satt jag och sjöng Bob för henne. Närmare bestämt mest Three little birds. Tänk att det gått 2år redan sen det hände. Jag är mkt nöjd med all vård hon fick. Däremot så var vissa läkare inte speciellt bra mot föräldrarna. En kom och sa helt enkelt till oss att hon hade en hjärnskada men att de inte kunde säga hur stor. Sen gick han bara! Jag föll nästan ihop, vad skulle det betyda? En sköterska kom fram och undrade hur det var med mig och när jag fick fram vad läkaren sagt och gått så gick hon nog o pratade med honom för han kom tillbaka och satte sig ner o förklarade lite mer. Det var en överj*vligt jobbig tid men hon är frisk nu. O det är det viktigaste. Men det hade inte spelat ngn roll, jag hade älskat henne lika mkt iaf!!! Visar lite bilder på hur det såg ut på sjukhuset:

  I mitten låg hon o till vänster är alla apparater som gav henne medicin och till höger är monitorn som läste av hennes hjärnaktivitet.

  Alla slangar hon hade. Hon hade det verkligen överallt. Hennes små blodkärl klarade inte av all medicin så de gick sönder, så de fick sticka henne lite överallt, huvudet blev det sista stället. När de skulle sticka henne där gick jag ur rummet för jag klarade inte att se det. Tröstade mig med att hon var nedsövd av morfin och inte (förhoppningsvis) kände ngt. Hon har fortfarande ärr på händerna efter det. För mig är det hennes bevis på hur stark hon var redan som liten.

  Här är hon ca 4mån. Min lilla prinsessa.

Nu måste jag sluta för jag saknar henne så otroligt mkt och kommer börja gråta.

Så hej då!